Att arbeta som konstkritiker

”Att arbeta som konstkritiker”
I samband med vårt årsmöte bjöd vi in till årets första samtal om konst, som hade temat ”Att arbeta som konstkritiker”. Sebastian Johans, författare, journalist och konstkritiker i bland annat DN, Borås Tidningar och konsten.net var inbjuden. Han har närmare tjugo års erfarenhet av att skriva konstkritik, under många år även i UNT. Mycket har hänt under de åren, inte minst när det gäller massmedia, där kulturen fått stå tillbaka och den ökade digitaliseringen innebär artiklar bakom betalmurar.

Sebastian betonade att allas tyckande är värt lika mycket. Det som skiljer allmänheten från kritikern är att man kan ställa högre krav på kritikerns medvetenhet, kunskap (att vara ordentligt påläst) och förmåga att följa flöden utanför sig själv. En kritikers roll är att bara vara människa, möta verket och förhålla sig till det. En kritiker riktar sig till alla utom just upphovsmakaren.

Med detta följer ett ansvar: dels platsen man gör anspråk på och att svara mot en moral. Därför är det bra att ha något på fötterna. En kritiker ska brinna, men brinna kontrollerat!

Kritikern är en konsumentupplysare, en länk till konsumenten, men vill vara mer än så. I kritikerns öga ska verket vara nytt, originellt och bättre än annat, med Sebastians ord ”make it new – make it good”. Teorin ska vara inbyggd i kritiken, utan att vara för tydlig. Det är viktigt att använda referenser, vilket absolut inte innebär att verket ska jämföras med Picasso eller Strindberg, formella analyser räcker inte. Det handlar om relation: kunskap, kontakt, klarsynthet och integritet. Gör det du gör med omsorg! Med fast mentalt hull!

Tiden medgav inget utrymme för samtal den här gången, men ämnet är helt klart intressant att tala vidare om, inte minst utifrån Sebastians avslutning om att uppdraget som konstkritiker är svårt i jämförelse med sporten, där alla tävlar i olika divisioner från korplag till landslag. Ingen skulle få för sig att ha förväntningar eller göra jämförelser mellan idrottens olika divisioner på ett sånt sätt som ofta görs inom vårt sätt att se på konst på olika nivåer.